Vad är en soulmate?
Har fastnat på msn och är nu än en gång mitt i en galet rolig diskussion med Erk. Han är konstig, men ganska lik som som jag och det är sällan dessa diskussioner inte resulterar med mig, skrattandes framför denna datorskärm.
Vi kommer bo grannar i framtiden, det har vi bestämt. Om jag tar mig till hultsfred ska vi även ses i sällskap av en heliumballong. Allt det här är knäppa internskämt som bara vi förstår, vilket också är charmen med det hela. Vi kallar varandra soulbrother/soulsister, inte på fullaste allvar men det smeknamnet har ändå fått mig att fundera.
Vad är egentligen en soulmate? En spegelbild av sig själv? Handlar det om ytlighet eller insida, personlighet eller stil? Ibland kunde jag känna en viss soulmatekänsla med Tim, med musiken och när vi vid vissa tillfället tänka ganska identiskt, men han är ingen soulmate på heltid, speciellt inte nu när han gått och blivit lite sociofobisk. För att kort byta spår ens tund måste jag än en gång erkänna att jag saknar de knäppa samtal vi hade i höstas, hur jag satt klistrad vid datorn längre än jag borde och var som en vandrande zombie i skolan dagen efter. Tillbaka nu. Jag kan känna soulmatekänslor med Natalie också, för vi tänker också ganska lika, såpass att vi ibland avslutar varandras meningar. Och med Erik då, när vi låter den sjuka humorn ta över och spårar ur i helt knäppa dimensioner. Den känslan är härlig och ger en ett sånt härligt klick, med vissa människor som då känns riktigt speciella.
En soulmatekänsla är inte det som speglar en bra vän, vänskap handlar inte om att vara soulmates, ibland är nästan olikheter bättre. Men i ickedjupa relationer är soulmatekänslan som en drog, man får nästan ett rus av känslan att någon som egentligen inte känner en förstår en så kusligt bra. Tänk då hur hög man blivit med en heltidssoulmate, som är en identisk på alla plan. Tala om addiction. Men, my point is, att soulmates existerar, och de som inte tror mig lär inse att jag har rätt när de träffar sin egen och får uppleva den där kusliga känslan av att någon kan läsa ens tankar, att ord inte alltid är nödvändigt. Wait and see.
Ciao!
Vi kommer bo grannar i framtiden, det har vi bestämt. Om jag tar mig till hultsfred ska vi även ses i sällskap av en heliumballong. Allt det här är knäppa internskämt som bara vi förstår, vilket också är charmen med det hela. Vi kallar varandra soulbrother/soulsister, inte på fullaste allvar men det smeknamnet har ändå fått mig att fundera.
Vad är egentligen en soulmate? En spegelbild av sig själv? Handlar det om ytlighet eller insida, personlighet eller stil? Ibland kunde jag känna en viss soulmatekänsla med Tim, med musiken och när vi vid vissa tillfället tänka ganska identiskt, men han är ingen soulmate på heltid, speciellt inte nu när han gått och blivit lite sociofobisk. För att kort byta spår ens tund måste jag än en gång erkänna att jag saknar de knäppa samtal vi hade i höstas, hur jag satt klistrad vid datorn längre än jag borde och var som en vandrande zombie i skolan dagen efter. Tillbaka nu. Jag kan känna soulmatekänslor med Natalie också, för vi tänker också ganska lika, såpass att vi ibland avslutar varandras meningar. Och med Erik då, när vi låter den sjuka humorn ta över och spårar ur i helt knäppa dimensioner. Den känslan är härlig och ger en ett sånt härligt klick, med vissa människor som då känns riktigt speciella.
En soulmatekänsla är inte det som speglar en bra vän, vänskap handlar inte om att vara soulmates, ibland är nästan olikheter bättre. Men i ickedjupa relationer är soulmatekänslan som en drog, man får nästan ett rus av känslan att någon som egentligen inte känner en förstår en så kusligt bra. Tänk då hur hög man blivit med en heltidssoulmate, som är en identisk på alla plan. Tala om addiction. Men, my point is, att soulmates existerar, och de som inte tror mig lär inse att jag har rätt när de träffar sin egen och får uppleva den där kusliga känslan av att någon kan läsa ens tankar, att ord inte alltid är nödvändigt. Wait and see.
Ciao!
Kommentarer
Trackback