Som en statist
Idag har jag spenderat mesta tiden på gräsmattan med kunskapsdamerna. Trevligt och socialt som vanlgit, och med ett mäktigt resultat. Jag är brun! Och då menar jag inte blekbrun, utan sommarbrun! Och mer ska det bli.
Sedan dess har jag varit hälsosam med sallad och långpromenad. Promenaden var välbehövs, både fysiskt såväl som psykiskt. Det var skönt att rensa tankarna och bara gå, med känslan av att lämna saker bakom sig, och då syftar jag inte på kaloriena.
Väl hemma igen möttes jag av ett paniksamtal från Emma. Det var ett hjälp-mig-upp-ur-svackan-samtal, som istället resulterade med att jag blev neddragen. I nostalgiträsket. Ibland slår det mig så hårt. Saknad och begär. Jag känner mig som ens tatist i en jävla film, helt oförmögen att påverka det som händer. Istället står jag i bakgrunden med röster som skriker i mitt huvud, "se mig, se mig!". Jag vet, det r sjukt att jag till cohf rån fortfarande tänker såhär. Men saken är den, att ag återhämtar mig fort igen. Nu har all nostalgi runnit av mig och jag är tillbaka igen. Mig själv. Men de darrande ögonblick där jag atppar bort mitt eget huvud, då blir jag nästan rädd. Är jag så svag egentligen?
Men, tillbaka till nuet. För just nu känns allt underbart problemfritt igen. Den nalkande sommaren, och ljuset gör mig aningen mer positiv och avslappnad. Jag grubblar mindre och lever desto mer, vilket faktiskt känns urbra. Och dessutom, är jag ju brun. Jag vte att jag sa det innan också, men jag gillar det så mkt så här kommer det igen: Jag är brun!
Ikväll väntar Sex And The City och sedan sömn. Kanske, kanske lite svenskplugg också, om jag orkar det vill säga. Det är inte direkt första prioritet, nej för det är Carrie. Enjoy your night! /L
Sedan dess har jag varit hälsosam med sallad och långpromenad. Promenaden var välbehövs, både fysiskt såväl som psykiskt. Det var skönt att rensa tankarna och bara gå, med känslan av att lämna saker bakom sig, och då syftar jag inte på kaloriena.
Väl hemma igen möttes jag av ett paniksamtal från Emma. Det var ett hjälp-mig-upp-ur-svackan-samtal, som istället resulterade med att jag blev neddragen. I nostalgiträsket. Ibland slår det mig så hårt. Saknad och begär. Jag känner mig som ens tatist i en jävla film, helt oförmögen att påverka det som händer. Istället står jag i bakgrunden med röster som skriker i mitt huvud, "se mig, se mig!". Jag vet, det r sjukt att jag till cohf rån fortfarande tänker såhär. Men saken är den, att ag återhämtar mig fort igen. Nu har all nostalgi runnit av mig och jag är tillbaka igen. Mig själv. Men de darrande ögonblick där jag atppar bort mitt eget huvud, då blir jag nästan rädd. Är jag så svag egentligen?
Men, tillbaka till nuet. För just nu känns allt underbart problemfritt igen. Den nalkande sommaren, och ljuset gör mig aningen mer positiv och avslappnad. Jag grubblar mindre och lever desto mer, vilket faktiskt känns urbra. Och dessutom, är jag ju brun. Jag vte att jag sa det innan också, men jag gillar det så mkt så här kommer det igen: Jag är brun!
Ikväll väntar Sex And The City och sedan sömn. Kanske, kanske lite svenskplugg också, om jag orkar det vill säga. Det är inte direkt första prioritet, nej för det är Carrie. Enjoy your night! /L
Kommentarer
Trackback